Alexander – the final cut

Fick äntligen se denna film av Oliver Stone och blev positivt överraskad. Det jag läst om filmen hade gjort mig beredd på det värsta eftersom den ofta fått dålig kritik och beskrivits som en kacklande kalkonfilm.

Så dålig är den absolut inte. Snarare ett gediget hantverk som visst har en del brister men desto fler förtjänster. Det är dock en film som inte förklarar allt eller leder åskådarens tankar utan lämnar utrymme för eget tänkande. Dessutom krävs en smula förkunskaper om den antika världen för att få fullt utbyte av filmen.

Visuellt är den vacker, sprakande, brokig och myllrande och fantastiskt skickligt sammavävd med många tvära kast i tid och rum.

Jag satt oavbrutet fängslad i över tre timmar och tyckte att filmen kunde varit längre.

Att vissa kanske blir besvikna över att filmen inte är en blodig actionfilm utan snarare ett psykologiskt, emotionellt drama inramat av två maffiga bataljsekvenser får tillskrivas marknadsföringen som målat upp den som mer actionfylld än den är.

Brist på dramatik är det dock inte.

Skådespelarna är bra, så även Angelina Jolie vars prestation blivit mest sågad av alla. Jag tycker hon gör sin roll som Alexanders mor på ett fullt övertygade sätt.

Colin Farrell är strålande i titelrollen.

Bäst är dock Val Kilmer som gör ännu en karaktärsroll med bravur.

Diamonds are forever

Jag såg Diamonds are forever för första gången i veckan och det slog mig att de som hävdar att Sean Connery är den enda ”riktiga” James Bond faktiskt har rätt. Det är något med framtoningen som skiljer Connerys tolkning av rollen från alla de andra. Hårdhet, kvicka repliker samt en viss ”farlig” utstrålning som gör hans Bond ljusår mer spännande än exempelvis Roger Moores med tiden alltmer trötta, fjantiga och lättsamma tolkning av rollen.

Darling

Jag såg den kritikerhyllade svenska filmen Darling för några veckor sedan. Hur är den då ? Jodå, den är faktiskt mycket träffande och bra. Särskilt attityderna hos karaktärerna tycker jag den fångar på kornet. I och för sig vet jag inte om snacket verkligen går på det sätt filmen beskriver i de överklasskretsar den skildrar men jag inbillar mig att det är så det kan låta. Antar att jag därmed fått mina fördomar om svensk överklass bekräftade.

Kanske är det bara därför jag gillar filmen så mycket ? Svar nej, inte enbart.Främst gillar jag kontrasterna mellan Michael Segerströms kämpande normalsvensson och Michelle Meadows kyliga överklasstjej. Båda karaktärerna är så skickligt porträtterade att jag känner sympati för dem båda, trots att jag kanske borde sympatisera mer med den ena än den andra.

Road to Perdition

Jag såg den för första gången sent igår och fångades av det effektiva fotot och bildberättandet. Även den historiska miljön var fascinerande att se. Depressionens USA framträder i ett blekt ljus och långa mörka skuggor, hukar under envist regn eller breder ut sig som ödsliga snötäckta åkrar.

Tom Hanks spelar en duktig yrkesmördare som lever ett stilla familjeliv tills händelseutvecklingen medför att familjen dras in i hans ljuskygga arbete. Han tvingas till svåra val och inleder en resa mot ett oundvikligt slut.

Långt från Las Vegas-maraton

Ja det är som rubriken antyder. Jag har haft Långt från Las Vegas-maraton senaste veckan. Befinner mig nu med svidande ögon i början av säsong 4 [av totalt 5] och måste skriva av mig lite om mina intryck. För det första är det inte alltid enkelt att följa med i och förstå en dansk sit-com utan svensk textning, men det går. Efterhand faller orden på plats och jag kan uppfatta skämt som gick helt obemärkt förbi i början. Det är dock den mer handfasta fysiska humorn som fungerar bäst för en ovan svensk tittare.
I serien finns gott om sköna karaktärer som efterhand faller på plats alltmer. Första säsongen är mycket annorlunda mot resten. Det tog en dryg säsong för serien att finna sin form, vilket blir mycket uppenbart när man ser alla avsnitten i tät följd. Inspiration har hämtats från många håll och allra mest från amerikanska förebilder. Danskarna tar dock ut svängarna mer i vad de skämtar om och i fråga om vad de visar i bild. På så sätt blir serien stundtals mer drama än komedi, även om det komiska i situationerna är det helt övervägande. Skratt utvinns ur alla slags mer eller mindre möjliga vardagssituationer.
Handlingen kretsar löst kring ett gäng medarbetare på redaktionen för tv-programmet Jump Start och deras arbets- och privatliv. I de senare säsongerna fokuserar serien främst på programledaren/komikern Caspers liv.

Italienska för nybörjare

Jag hyrde denna danska pärla, eftersom jag helt enkelt måste se den igen. Det är något med de olyckliga själarna i den här filmen som berör mig. Jag blir tårögd av både sorg och glädje när jag ser den. Att det är en dogma-film spelar ingen roll. Människorna  berör oavsett filmstil. Skådespelarna träffar rätt ut i minsta biroll.

Det börjar tragiskt, alla problemen synes oändliga och omöjliga att bemästra. Sedan sker vändningar som får tillvaron att ljusna. Den lilla gruppen människor möts på en kvällskurs i italienska, knyts till varandra och tycks ge varandra kraft och mod att göra det som krävs för att förändra sina liv.

Italienska för nybörjare påminns jag om när jag ser Så som i Himmelen. Den senare är dock något grundare i personteckningen och mer utlevande i känsloskildringarna. Således anser jag att den danska filmen är den bättre överlag.

Krigets vansinne

Jag tittade på Gallipoli(1981) igår och förfasades åter inför anblicken av krigets vansinne, som skildras så gripande i Peter Weirs film. En yngre men dock vuxen Mel Gibson får genom sin karaktär stå för den lätt cyniska klarsynen medan Mark Lees rollfigur personifierar den hänryckta ungdomens naivitet i mötet med kriget.
Själv fångades jag den här gången av deras befälhavare vars plågade blick tycks rymma enorma skuldkänslor över att sända rad efter rad av unga män i döden.

En film som håller att se om. Det finns ständigt något mer att upptäcka i den.

Bounce – ett slöseri med tid?

Vad kan jag förvänta mig av Bounce (2000) – filmen som SVT1 visar ikväll kl 21:00? Jag vet inget om den och av beskrivningen i programtablån att döma är det ingen speciellt originell berättelse. En man dör i en flygolycka då han bytt till sig en biljett av en av de ordinarie passagerarna. Denne söker sedan upp den avlidnes fru och blir kär.
Enda skälet till att jag tänker ge den här filmen en chans är att Gwyneth Paltrow spelar en av huvudrollerna.
Jag kan dock inte påstå att mina förväntningar är speciellt höga eftersom den andra huvudrollen spelas av Ben Affleck.

En dryg halvtimme in i filmen har jag nästan fått nog. Detta var ingen höjdare. Träigt och tråkigt. Tyvärr.

Länge leve Marxismen !

Idag visas en lektion i Marxism på SVT 1 klockan 14:35. Det är en brödratrio som står för humorlektionen i långfilmsformat och de lystrar samtliga till efternamnet Marx. Filmen är betitlad En dag på cirkus (1939) och är högst sevärd utan att vara den allra förnämsta bland brödernas filmer.

Star Wars når sitt slut?

Så är slutet nått och allting är gott. För George Lucas.

Det är väl inte någon särskilt vild gissning att den senaste och sista (?) filmen i Star Wars-sagan kommer att inbringa ett antal sköna dollarmiljoner till herr Lucas redan stinna kassakista. Vad ska han göra sen ?

Det undrade jag redan 1983, då kom förstås en ny Indiana Jones-film redan året efter och sedan rullade det på. Det såg ut som att Star Wars aldrig skulle bli mer än de tre filmerna, men så hände något. Tekniken kom ifatt Lucas dröm om hur filmerna skulle se ut och vips började han arbeta på fler. Först var han tydligen tvungen att bättra på de redan färdiga tre.
Jag tillhör dem som frågar sig varför.

Okej,  jag respekterar givetvis Lucas konstnärliga frihet, hans rätt till sina verk och hans rätt att presentera dem på vilket sätt han än vill, men kan inte komma ifrån att det han på digital väg låtit lägga till (i flera omgångar dessutom) inte tillför filmerna lika mycket som det drar ifrån. Ofrånkomligt eftersom den första versionen av filmerna är den jag  minns och tycker om. Det är den versionen, den visionen som jag bär med mig och för mig var/är den ialla fall fullt tillräcklig och jag sörjer att jag (förmodligen) aldrig får se den igen. [Där hade jag fel, som det kommit att visa sig efter att detta inlägg skrevs.]

Digital teknik i all ära, men dessa verktyg gör skapandet så ”enkelt” att det riskerar aldrig bli något slutresultat. Missförstå mig rätt: jag har inget emot framsteg, utveckling, förbättringar, men om det blir alltför lätt att ändra, att lägga till, dra ifrån i ett verk, så riskerar det att aldrig bli ”färdigt” nog. Det kan alltid bli bättre, det kommer alltid att finnas något mer som kan putsas, trimmas.

Poängen med de äldre och mer tröga och kostsamma filmteknikerna var att det oftast inte gjordes hur många ändringar, omtagningar, whatever som helst utan man nöjde sig pga av kostnads- och tidsskäl och gav ut verken något ”ofärdiga” men ändå ”färdiga” nog att man kunde stå för dem inför publik och kritiker. Jag undrar om Selznick någonsin hade fått Borta med vinden (1939) färdig med dagens digitala teknik tillgänglig? Han hade nog  fortfarande suttit vid klippbordet.